Vardagshjältar

Varje dag står de där, ler och säger välkommen. De kommer till jobbet med sig själva som verktyg. De påverkar mer än många andra framtidens samhälle. Att dagligen leda en grupp på uppemot trettio ungdomar eller barn är komplext och kräver kvalificerad kompetens. I klassrummet har de samhället i miniatyr med hela dess variation.

Många är experterna utanför, förståsigpåare från olika discipliner. Men endast den som själv provat leda, inspirera och motivera en grupp unga individer dag efter dag vet vad som fungerar och inte. Eleverna har inte själva valt att gå i skolan och de har olika intressen, styrkor och svårigheter. Dagligen förväntas de göra sådant som andra för det mesta har bestämt. Att möta denna brokiga unga skara kräver stor kompetens i relationsskapande, fingertoppskänsla och ledarförmåga. Detta förutom förmågan att lära barn lära och utvecklas i de olika ämnena.

Dessa hjältar har förmånen att möta, bemöta och påverka det dyrbaraste föräldrar har, nästan varje dag under flera år. De behöver möta varje individs unika behov och samtidigt se till gruppens som helhet. De ska ha goda relationer till föräldrar och barn samt inte minst ha koll på och arbeta för att eleverna sinsemellan ska ha goda relationer (2 föräldrar till varje barn, 30 elever plus elevernas inbördes relationer med varandra innebär 900 relationer att ha koll på och vårda).

Det finns så många hjältar i klassrum och korridorer där det råder lugn och harmoni, engagemang och lärande. Allt för ofta fokuserar samhället på de tillfällen när det går fel. Är det inte kaos i svensk skola? Jo, ibland! Precis som det är i en familj så finns tillfällen då det hettar till, man tycker olika, är trött eller stressad och det uppstår konflikter. Oftast, om grundtryggheten finns, återställs lugnet efter ett tag och man kommer åter överens. Det är genom dessa reparativa samtal relationer byggs och fördjupas. Varje dag innehåller både lärande, misstag, engagemang, uttråkning, glädje, sorg, ilska, kärlek, irritation och välmående. Det är så livet är och i skolan rustar hjältarna eleverna för livet, samtidigt som de själva är en del av livet.

Experterna då? De har ju forskat om barns psyke, hjärnfunktioner, sociala utveckling, biologiska utveckling etc. Ja och det är jättebra! Det ska lärare ta till sig men sen måste den kunskapen omsättas till den unika situationen i skolan och den är lärare experter på. Så låt inte någon förminska er profession, ni vardagshjältar! Ni vet hur elever lär sig och kan anpassa er undervisning efter det! Eller hur?

//Anna

Jämställdhet och allas lika värde!

 Peter Söderström från Män för jämställdhet.

Förebyggande elevhälsogruppen på 10 deltagare från Sorunda rektorsområde for i väg till Gnesta på jämställdhetskonferens och med sig hade de även skolchefen! Det är en lärarrepresentant från varje skola, ledningsgrupp med biträdande rektorer, delar av elevhälsogruppen som har arbetat i arbetsgruppen FB- elevhälsa. Tillsammans åkte vi på konferens utifrån ämnet Genus och allas lika värde som vi har arbetat med under läsåret.

Vi fick lyssna på jämställdhetsminister, kommunchefen från Gnesta, politiker från Gnesta om varför man ska arbeta med jämställdhet. Jag gillade att man tänkte förebyggande i kommunen genom att säga:

·      Vi vill ha ett samhälle som inte begränsar människor.

·      Välmående människor sparar pengar.

·      Vi vill att Gnesta ska vara en attraktiv arbetsplats.

De som var mest intressanta att lyssna på var ju de som hade jobbat med och i Frejaskolan med jämställdhet och normer, jämnställdhetsstrateg och lärare, rektor samt Peter Söderström från Män för jämställdhet.

De pratade inte om det där med skillnader på flickor och pojkar som jag är van att höra, pojkar pluggar inte, de har för låg måluppfyllelse – flickor pluggar för mycket, de mår dåligt. Hur ska vi höja pojkars betyg?

Även om detta är viktiga frågor så hade de en annan vinklig som tilltalade mig;

·      Att arbeta med och mot normer som leder till betygsskillnader mellan flickor och pojkar.

·      Att utöka sex och samlevnadsundervisningen med normkritiskt förhållningssätt.

·      Motverka traditionella studieval/yrkesval – att möjliggöra att välja fritt och inte utifrån vilket kön och klass man tillhör.

Jag uppfattade det som att mycket av arbetet som gjordes var inte bara elevarbetet utan även med kollegiet för att genomsyra värdegrunden i detta arbete. Fokus på vuxnas makt och ansvar och inte skuldbelägga barnen var viktigt.  Att arbeta med genus och normkritik, maktpositioner och struktur.

Ett komplext uppdrag, tjejer har olika erfarenheter i att förhålla sig till pojkar (normen) utifrån sin status som tjej. T ex. vem blir mulad? Och vad får jag för att jag blir mulad som tjej? Status och gillande? Och om jag inte är framåt och syns, vad har jag då förhållande till normen pojkar? Eller om jag är en av pojkarna?

Och samma är det bland pojkarna, vilken maktposition har jag i pojkgruppen och vad förväntas det att jag gör och är om jag är pojke? Svåra men ack så intressanta och viktiga frågor att arbeta med!

Om vi inte bryter normen om maktpositionen i skolan 
kommer vi inte att kunna bryta dem i samhället! 

Nästa steg för FB elevhälsogruppen är att smida planer för hur arbetet med detta ska genomsyra rektorsområdet. Så spännande att få vara en del av detta. 

Johnna Gilljam

Ett bra gäng!

I september hade vi och Sorunda skolor en heldag med Göran Svanelid om förmågor. Under två halvdagar har han nu kommit tillbaka till Sorunda och träffat alla de fyra TLC-grupperna som finns i rektorsområdet.
Vi från projektet deltog inte på själva "handledningen" men jag träffade Göran efter sista tillfället.
Innan vi skiljdes åt sa han - Det är ett bra gäng som ni har här!
Och vad betyder det? Jo, att här finns duktiga lärare som vill utveckla sin undervisning för elevernas bästa!

//Kristina

Mer fokus behövs på lärande och framsteg, mindre på prestation - enligt skolforskning

Fredagen den 4 oktober deltog en delegation från Sorunda, de två nya förstelärarna från Vika och Sunnerby, en lärare från Kyrkskolan, biträdande rektor och jag själv, på en konferensdag om Visible learning – olika perspektiv på John Hatties forskning och tillämpning anordnad av Varbergs kommun. Vi fick en genomgång av Hatties forskning av Bosse Larsson och många exempel på hur resultaten kan användas för att granska sitt eget arbete i klassrummet och reflektera med kollegor kring sin påverkan av James Nottingham.

Hatties forskning baseras på ett enormt stort antal studier med fokus på olika faktorer, men med den gemensamma frågan ”Vad fungerar i skolan”?  Intressant är att 95% av det som undersöktes hade påverkan på elevernas resultat, men det är de faktorer som ligger över 0,40 som är intressanta att studera vidare.  

På den något suddiga bilden visas de faktorer som ger mest effekt.

Varje faktor består av ett antal olika studier (i många fall hundratals) och det är viktigt att inte dra alltför stora slutsatser av den sammanlagda effekten, utan vi behöver gräva djupare in i resultaten. Detta visade James Nottingham på ett bra sätt i sitt exempel om hemläxor som har ett lågt värde i listan, 0,29. Men vid en djupdykning i studierna kan man se att det finns en skillnad mellan olika typer av läxor, där ”förberedelse-läxor” har ett högt värde, 0,90.

James använder det engelska ordet preview som handlar om att förbereda eleven för det som komma skall. Den förförståelse barnet har inför lärarens genomgång i klasrummet underlättar för alla elever, men extra mycket för de som har det svårare att hänga med. För läraren skapas också en annan undervisningssituation där eleverna snabbare är med på tåget. Att använda preview kan också öka föräldrarnas insyn och delaktighet på ett positivt sätt. Preview behöver inte alltid handla om läxor utan kan också användas i information till föräldrar som hämtar sin mindre barn.
” Imorgon ska vi jobba med triangel och kvadrat”. Vilket kan vara upprinnelsen till ett samtal barn och förälder.

 James betonar avslutningsvis vikten av att fokusera mer på ”progress” snarare än ”achievement”, dvs framsteg snarare än prestation. Studier visar på att skolans fokus på resultat inte underlättar lärande, tvärtom kan det hämma lärandet. Vi borde prata mer om lärande med eleverna än om vad de hade för resultat på provet, menar James.

Vi som deltog på dagen fick med oss en del tankar, bland annat pratade vi i pausen om hur vi gemensamt kan visa på hur de olika delarna i lärsatsningen hänger ihop och hur man i rektorsområdet kan sprida goda exempel.
//Kristina

"Ni är så fett viktiga!"

Det var slutordet från Tiffany, en före detta elev från Sorunda, som avslutade skolornas arbetsdag 15 augusti. Hon sjöng i reggae-takt om sådant som empowerment, feminism, makt, och skojade friskt med gamla och nya lärare. Det var en skön avslutning på en heldag kring ledarskap, skolforskning, lärande gemenskap, formativ bedömning och TLC (teaching learning communties), som rektorerna och vi i projektgruppen anordnat tillsammans.

Det finns nu en planering för ett systematiskt arbete under hösten med fokus på "det som händer i klassrummet" dvs lärarens ledarskap, metoder som används etc. Lärarna är indelade i grupper och kommer att fokusera på sin undervisning i grupp genom egen och gemensam reflektion via metodik från Dylan William. Detta är en av de aktiviteter som vi i projektet bidrar till, som en del i den långsiktiga satsningen att vidareutveckla en hälsofrämjande lärmiljö utifrån forskning och beprövad erfarenhet. En annan satsning blir workshop och arbete med formativ bedömning med hjälp av Göran Svanelid i september.
//Kristina

När teori och praktik möts

Att arbeta med sig själv som verktyg innebär att man behöver lära känna sig själv. Ett visst mått av personlig mognad är en förutsättning för att kunna ha ett förhållningssätt gentemot eleverna som är genomtänkt. Har vi inte det så tenderar vi att handla utifrån våra egna känslor som väcks hos oss själva i olika situationer. Ett exempel är när en pedagog blir provocerad av en elevs beteende. Känner pedagogen sig själv och hinner tänka att "Nu händer något i mig, jag blir frustrerad", är chansen större att man under några sekunder kan distansera sig från känslorna och tänka rationellt. Hur får jag eleven att lyssna? Om jag går igång och höjer rösten just nu så kommer elevens negativa attityd att trappas upp och ingen av oss hittar en väg ut utan att "tappa huvudet". Om den vuxne istället håller sig lugn, kanske tar ett steg tillbaka och säger vad som gäller och sedan går sin väg, ges en väg ut för eleven som då i lugn och ro hinner tänka över sitt val. Lyssnar eleven i alla fall inte så kan man ta ett samtal om situationen senare, när eleven lugnat sig och framförallt man själv lugnat sig och fått tänka till. Detta förutsätter att man som vuxen är medveten om vad som händer inom sig själv. De flesta vuxna i skolan vet vad som är pedagogiskt och fruktbart i mötet med eleverna, problemet är när de egna känslorna och den egna frustrationen tar över handlandet. Lägg sedan till att det ofta är flera situationer som händer samtidigt och samverkar. Under loppet av några minuter kan en pedagog i skolan behöva fatta många små beslut som i sig ger konsekvenser som också måste lösas. Detta ställer enormt höga krav på frustrationstolerans och förmåga att lyfta sig själv upp i teorin - det vi vet är gynnsamt för barns utveckling och lärande - för att under bråkdelen av en sekund använda det som underlag för ett beslut. I handledningen har vi tillsammans, i lugn och ro, fått samtala om många sådana vardagliga situationer. Genom att analysera situationer som hänt och se dem ur olika synvinklar kan vi hitta nya sätt, få nya verktyg, i mötet med barnen - praktiken.

//Anna

Var går gränsen för lärares ansvar?

Har just nu 10 handledningsgrupper rullande. Så roligt att få ta del av de kollegiala samtal som förs. Många funderar över var gränsen går för lärares profession och andra professioner. Hur mycket ska en lärare anpassa och träna barnen i det de har behov av? Var kommer specialpedagog och speciallärare in med sin profession? Eller skolpsykolog, kurator och externa instanser som till exempel barnpsykiatrin?

Speciellt väcks dessa frågor när det handlar om barn som är i behov av särskilt stöd. När det gäller anpassning och träning av rena ämneskunskaper är de flesta överens om att det är lärares ansvar men hur mycket krävs det av en lärare att kunna hjälpa ett barn som har svårt att kontrollera sina känslor och sitt beteende? En elev som säger rakt ut vad han/hon tänker så att andra blir sårade eller som kastar saker omkring sig när han/hon blir arg. Ska en lärare kunna hantera det och kunna träna barnet i dessa förmågor som brister? Ibland kan lärarens bemötande vara avgörande för om eleven klarar av att kontrollera sig själv eller inte i en sådan situation. Hur mycket kunskap om sitt eget förhållningssätt kan man kräva att en lärare har?

Problemet är ofta att barnen alltid är i skolan (förhoppningsvis) men att samverkande professioner inte är där eller bara vissa tider. Barn som t.ex. har svårt att generalisera har ofta svårt att överföra en kunskap lärd i en klinisk miljö (ex. beteendeterapi inom barnpsykiatrin) till de vardagliga situationerna. Hur kan vi samverka så att barnet får hjälp och träning i vardagen (skolan)? Är det oundvikligt att ansvaret till syvende och sist hamnar hos läraren? Stöd och råd kan ges från andra professioner men i vardagen står läraren där med eleverna. Speciellt är frågan aktuell då den nya skollagen ytterligare betonar att alla barn, oavsett funktionshinder, bör ingå i den ordinare barngruppen.

Forskning visar att det är de tidiga gemensamma insatserna, där olika professioner samt föräldrar samverkar, som ger mest framgång. Det finns all anledning att diskutera detta och lyfta fram goda exempel. Kanske just du som läser detta har erfarenhet av fungerande samverkan i skolvardagen och hur det kan se ut. Dela gärna med dig med en kommentar nedan :)

http://www.european-agency.org/publications/ereports/early-childhood-intervention-progress-and-developments/ECI-report-SV.pdf