Många är experterna utanför, förståsigpåare från olika discipliner. Men endast den som själv provat leda, inspirera och motivera en grupp unga individer dag efter dag vet vad som fungerar och inte. Eleverna har inte själva valt att gå i skolan och de har olika intressen, styrkor och svårigheter. Dagligen förväntas de göra sådant som andra för det mesta har bestämt. Att möta denna brokiga unga skara kräver stor kompetens i relationsskapande, fingertoppskänsla och ledarförmåga. Detta förutom förmågan att lära barn lära och utvecklas i de olika ämnena.
Det finns så många hjältar i klassrum och korridorer där det råder lugn och harmoni, engagemang och lärande. Allt för ofta fokuserar samhället på de tillfällen när det går fel. Är det inte kaos i svensk skola? Jo, ibland! Precis som det är i en familj så finns tillfällen då det hettar till, man tycker olika, är trött eller stressad och det uppstår konflikter. Oftast, om grundtryggheten finns, återställs lugnet efter ett tag och man kommer åter överens. Det är genom dessa reparativa samtal relationer byggs och fördjupas. Varje dag innehåller både lärande, misstag, engagemang, uttråkning, glädje, sorg, ilska, kärlek, irritation och välmående. Det är så livet är och i skolan rustar hjältarna eleverna för livet, samtidigt som de själva är en del av livet.
Experterna då? De har ju forskat om barns psyke, hjärnfunktioner, sociala utveckling, biologiska utveckling etc. Ja och det är jättebra! Det ska lärare ta till sig men sen måste den kunskapen omsättas till den unika situationen i skolan och den är lärare experter på. Så låt inte någon förminska er profession, ni vardagshjältar! Ni vet hur elever lär sig och kan anpassa er undervisning efter det! Eller hur?
//Anna